Det är mer effektfullt för lärandet att själv tvingas plocka fram kunskapen ur minnet ett antal gånger än att flera gånger läsa om eller lyssna på den kunskap som ska läras. Framplockningsstrategin handlar alltså om att plocka fram nyligen inlärd kunskap ur minnet. Regelbunden framplockning ur minnet fäster (retention) kunskapen i långtidsminnet. Det finns många metoder för att plocka fram de kunskaper som ska fästa i minnet. Det är egentligen bara fantasin som sätter gränser för hur framplockning kan varieras i undervisningen. Du kan ta del av några olika metoder i vår praktiska guide om framplockning. En framplockningsmetod är att använda sig av regelbundna tester. Läs mer om det nedan.

Spridningsstrategin (spacing) kallas ibland för distribuerat lärande och innebär kort och gott att den kunskap som ska läras måste repeteras flera gånger under bestämda tidsintervall. Motsatsen till spridningsstrategin är att bearbeta den kunskap som ska läras vid ett enda tillfälle i ett enhetligt block under en sammanhållen tid. Genom att elever får repetera centrala begrepp och ett ämnes centrala idéer över en längre tidsrymd och vid flera tillfällen kommer kunskapen att fästa i elevens långtidsminne (retention).

Sammanflätning innebär att kunskaper ur de ämnesområden en lärare delat in sitt ämne i presenteras samtidigt (sammanflätas). Antingen sammanflätas alla ämnesområdenas kunskaper under samma lektion eller under arbetet med ett första ämnesområde, eller så sammanflätas några av dem. Kunskaperna som presenteras är antingen snarlika och kan kopplas till varandra på något sätt eller så kan de vara relativt skilda men ändå ingå som centrala kunskaper i ett ämne.

Elaboration har en relativt bred betydelse. Den definition av elaboration, och som i Nolitj kallas fördjupningsstrategin, innebär att kunskaper inom ett ämnesområde kan fördjupas och att kunskaper mellan olika ämnesområden (stora idéer) kan sammanlänkas. De utvalda kunskaperna måste alltså äga en sådan komplexitet att eleverna kan fördjupa sin kunskap om dem samt att de kan länkas ihop med ny kunskap under kursens eller ämnets gång.

Önskvärda svårigheter (desirable difficulties) innebär att uppgifter i undervisningen måste vara designad på ett sätt så att eleverna behöver anstränga sig och i tid dra ut på sitt lärande. Önskvärt är att kombinera framplockning, spridning, sammanflätning och variera situationerna där kunskapen som ska läras förekommer. Det är nämligen vid en utsträckt ansträngning som hjärnan lär som mest, enligt utbildningspsykologerna Elizabeth och Robert Bjork. Önskvärda svårigheter är därför sällan önskvärda om eleverna själva får välja eftersom det tar tid för kunskap att sätta sig i långtidsminnet och få en hög lagringsstyrka. Att snabbt och under en komprimerad intensiv period plugga in faktakunskaper kan kännas intuitivt som ett effektivt lärande, men lagringsstyrkan blir väldigt låg och kortvarig.

En grundsten i de kognitionsvetenskapliga strategierna är att arbetsminnet blir mer effektivt ju mer ämnesspecifik kunskap som lagras i långtidsminnet. Evolutionspsykologen David Geary skiljer mellan biologiskt primära och sekundära förmågor vilka baseras på två kvalitativt olika former av inkommande information till hjärnan. Den primära kunskapsförmågan är en förmåga som lärs i direkt interaktion med människor utan att det krävs teoretisk utbildning. Att lära sig ett språk är ett exempel på en sådan förmåga. Den sekundära förmågan å andra sidan är något människan har behövt utveckla först under de senaste århundradena. Den förvärvas genom formell och inte sällan teoretisk och abstrakt information och är i mångt och mycket textbaserad. Arbetsminnet är evolutionärt sett inte konstituerat att hantera en lång formell och teoretisk utbildning vilket krävs i ett modernt samhälle (Geary 2007). Ett viktigt antagande i belastningsteorin är att läraren måste förse eleven med den kunskap som ska läras. Att låta eleven själv söka den konceptuella kunskapen är inte gynnsamt för lärandet. Det utesluter naturligtvis inte att eleven ska använda den konceptuella kunskapen i olika uppgifter. Att använda den av läraren givna kunskapen innebär att eleven tvingas plocka fram kunskapen ur minnet och på så sätt fäster den bättre.

I vardagligt språkbruk är ordet generalisering associerat med något negativt. Att generalisera är synonymt med att dra alla över en kam, vilket många lärt sig är något som ska undvikas. För elevens lärande är generalisering och det abstrakta dock något eftersträvansvärt. Det kan vara ett tecken på att en elev har börjat utveckla en komplex förståelse i ett ämne och en början till en ämnestypisk förståelsestruktur.